Jennie Sjösvärd

Igår var jag hos läkaren med mitt knä. Jag har sen maj förra året haft ont i knät mer eller mindre konstant. Det var när jag sprang i trappen hemma och tappade balansen när jag trampade snett som knät bröts i en onormal vinkel så det small till. Och det gjorde fruktansvärt ont! Men med min envishet och misstankar om vad en läkare skulle säga om jag kollade upp det akut så intalade jag mig själv att det går över med tiden. Jag var ju mitt uppe i tävlingssäsongen och en chans att åka till Fredde för att provrida nya hästar som han hade fått hem från Marcus Ehning (Tyskland) så att det värkte som en tickande bomb i knät när jag belastade gick inte att tänka på just då.

Sen rullade sommaren på. Bröllops-klockorna ringde och vår resa var nära. Vem fan vill hoppa på kryckor då? Nä det där läkarebesöket fick vänta. Vill man vara fin fick man plågas i smärtor undvika trappor och undvika belasta knät i alla tänkbara situationer.

Men så småningom insåg jag att så här kan man inte ha det. Hoppningen blev en plåga och prestationen och resultaten blev sämre och sämre. Ina började hoppa Lillis åt mig i väntan på bättre tider :)

Så nu, mera exakt igår eftermiddag var jag på vårdcentralen i valla och träffade farbror doktor´n. Han böjde och klämde kände på mitt stackars knä. -gör det här ont? ...ja! -det här då? ...ja! och när jag gör så här? ... JA!!!

Han kunde ju inte säga med säkerhet exakt vad det var men att han kunde inte känna om ledband/korsband var trasiga utan att det troligen var en skada på menisken.
Så nästa steg är att röntga knät och se så det inte finns andra skelettskador och därefter antagligen titthålsoperation.

Jaha...
Jag frågade om jag hade gjort bort mig i och med att jag väntade så här länge men han tyckte väl att hade jag kommit akut så hade han i första hand rekommenderat vila och eftersom det nu hade gått så lång tid utan förbättring i knät så var det dags för nästa steg...

Så nu väntar jag på remissen till röntgen!